Vad händer sedan?
Löven kommer fortsätta falla från träden.
Försäljarna kommer fortsätta skrika.
Gubbarna kommer fortsätta glo.
Vännerna kommer trösta.
Men om du försvinner
Kommer jag ramla .
Tårar att fällas.
Jag vill inte.
Andas.
Djupt.
Fan.
länge sedan
Söker efter en hand att hålla.
Kom inte nära.
Då stöter jag ifrån.
Håll bara handen.
Jag har alltid klarat mig.
Jag kommer alltid göra.
Men om du ska hålla handen
Får du tåla att jag lever i evig osäkerhet.
På mig själv och andra.
Paniken övergår till ångest.
Ångest förvandlas till osäkerhet.
Osäkerheten skapar panik.
Paniken skapar ångest.
Jag heter Linnea.
Jag ska leva för evigt.
Krackelerade minnen.
Efter kvart i en oändlighet; med högsta volym på min mp3; vridandes och vändandes i sängen, sinade mina tårar och paniken tog över. Vad ska jag göra?
Städning av mitt rum påbörjades. Garderoben packades full med kläder som legat kringspridda i flera veckor; mina skyddsänglar som vakar över mig radades upp på hyllan ovanför sängen och LP skivorna sattes åter upp på sina tidigare redan tilldelade platser på den blå-gröna väggen.
Byrån. Näst nedersta lådan. Brev. Ångest. Varför öppnade jag lådan?
Panikartat skrik i kudden; för att inte väcka lillasyster som somnat sött i sitt rum näst intill mitt.
Kläderna som revs ut ur garderoben; LP skivorna som revs ner från väggarna; musiken som dånade i öronen; änglarna som såg på med trasiga blickar; tårar som rann; skriken som fastnade i halsen och brev som revs i tusen små delar.
Jag somnade av utmattning på golvet efter en kvart i oändligheten.
Mindervärdighetskomplex.
Det äter upp mig infrån.
Det sliter isär mitt hjärta och skalar av min hud.
Min mur rivs i samma sekund som bilderna når mina redan blanka pupiller.
Den mur som i flera år har skyddat mig från livets oanade känslomässiga stormar.
Min inbillade tegelmur har skyddat mig ifrån att känna.
Den rasade för 2 månader sedan..
Kärleken är mig övermäktig.
Den gör alltför ont.
Jag har åter tappat kontrollen.
Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.
Music.
Var sekund som passerar, ersätts med en oändligt kliande tystnad.
Tomhet.
Tick.
Tack.
Nej, inte tack. Snarare förlåt. Förlåt. för allt.
Förlåt för att jag gör er illa.
Förlåt för att allting har blivit så fel.
Jag vill be om förlåtelse för allting jag försakat mina närmaste.
Men ni behöver inte förlåta.
Jag förstår.
Stereon spelar Velvet Underground på högsta volym; extra bas; extra allt.
Lou Reeds röst kan trösta. Alltid, nu och då.
De sammansatta orden bildar meningar som träffar mig rakt i hjärtat, likt en kulsprutas pepprande skott.
Jag är trött.
Trött på detta.
Jag vet vad som måste göras.
Ett inlägg som egentligen inte bör publiceras.
Hur gör jag för att få min krackelerade hjärna att tänka klart?
Mitt hjärta brister av tanken på att förlora något så värdefullt.
Min hjärna vägrar lyssna på ditt fina hjärtas lugnande slag.
Dina ord lugnar mig enbart för stunden;- endast när min hand vilar i din.
Mitt hjärta försöker intala mig; med versaler; att jag kan lita på ditt ord.
Min hjärna säger att jag inte är värd dig.
Kommer jag någonsin bli tillräcklig?
Två månader.
Att sätta ord på tankar som jag inte får tänka; ter sig svårare och svårare var gång jag öppnar denna blogg.
Därför tänker jag endast låta era ögon läsa uppdateringar angående den andra delen av mitt liv.
Den positiva parten.
Jag har på sistone tagit några vingliga steg framåt; vågat pröva på saker som jag förr drömt mardrömmar om.
Jag har vågat erkänna min kärlek till en viss Herr K och sakta men säkert åter erhållit modet och viljan att blir fri från allt.
Nu är det bara styrkan och; hur underligt det än låter: eran ignorans gentemod mitt tidigare liv som behövs.
Behandla mig inte som sjuk:- behandla mig som Linnéa. Jag krackelerar inte.
Rubrik?
-----------------------------------------------------------------------------------------------
"Titta!", skrek paraplyet när han såg vandringskäpppen; "en nudist!"
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Saker förändras; byter färg och försvinner.
Sedan jag skrev sist har många saker hunnit förändras. Träden har börjat blomma, och åter kan vi urskilja solens strålar, när de svagt tränger igenom gliporna mellan betonghusen. . Vårens första ljuva andetag blev ett med en ångestfylld suck, för att sedan; i samma utandning; förpesta vårluften med cigarettrökens infekterade moln.
En fasad; glädje - visa inte känslor.
Panik om nätterna; men leende läppar när solen går över taken.
Som i alla svarta sagor, finns även strimmor av hopp; glädje,- som ser till att sagan inte når sitt slut för snart.
Jag har nyligen mött en ny glädjekälla. Han förgyller mina dagar med vibrerande sms; som når hjärtat före ögonen har hunnit urskilja de svarta versalerna, sända till min lysande display.
Nu tog mina ord slut.
Min bror.
Varför beundrar jag honom?
I ett tidigare inlägg har jag skrivit,- jag citerar fritt; "jag beundrar honom till den grad att det nästan är ohälsosamt."
Varför beundrar jag honom så högt?
Mina tankar förflyttades tillbaka, till en tid då vi fortfarande var något som man kunde kalla familj."
Idyllfamilj kan jag inte kalla oss, nej; långt ifrån; men vi var inte heller söndertrasade av den ilska och alla de frätande tårarna, som med tiden skulle komma att framkallas.
Redan på den tiden var han den häftigaste jag visste. Mina bästisar på dagis hade idoler från olika barnprogram, popidoler; eller liknande ting - medan jag ostopplig ältade hur häftig min "torebosa" var.
Pusselbiten mellan hel och trasig är tyvärr såpass skör att den när som helst - med en ljudlös,ekande, oändlig smäll; kan försvinna. Ingen; förutom du själv - registerar händelsen; så bortom all uppmärksamhet står du och kvävs i din brinnande ångest.
Jag föll hårt; snabbt och brutalt. Anledningarna till detta är oväsentliga; men Fredrik kom att bli mitt mänskliga skyddsnät. Alla de nätter han lät mig krypa ner i hans säng och zappa på hans tv; och alla de dagar som han lekte med mig när de andra barnen vände mig ryggen, är bara två av mina barndomsminnen, skapade av honom; som är värda att minnas.
Min bror har så länge jag kan minnas försökt att skydda mig mot de hårda slag; ord och hot - som korsat min väg, i mitt bergodalbane liv.
Det är du Fredrik; som blir arg när jag faller tillbaka in i sjukdomens tornado.
Det är du Fredrik; som fortfarande är den överbeskyddande brodern.
Det är du, älskade bror - som vägrar släppa taget.
Du ställer upp när min värld svartnar.
Han ska känna sig högt saknad; djupt beundrad och främst, - alltid älskad.
Nu och alltid.
Melodifestivlaen.
Precis när Christer Sjögren äntrar scenen kallar min mor från hallen, och tillkännager att;
"nu är det dags för att oss att börja dra oss hemmåt lilla gumman.."
"Satan", tänker jag ; kramar alla tanter och frambröder adjö-sköt-om-dig-jadå-jag-skall-ta-det-lugnt-och-äta-ordentligt, - och tar jag de 50 metrarna som skiljer mig och bilradion åt i några få steg. Med en enorm vilja och kraft kastar mig mot bildörren, för att göra upptäckten att den är låst.
I samma sekund som min skadade axel träffar bildörrens hårda plåt, öppnas villans ytterdörr och Magnus stiger ut i den friska luften. Genom att använda guds fjärrkontroll öppnar han bilen för att sedan med en sekunds marginal se en flicka med ett rörelsemönster likt en robot, ljusblå nackkrage och lindad arm; kasta sig in i bilden och med ett stort leende sjunka ner i sätet.
Men vilken besvikelse kvällen slutade med. Sverige skickar Alien-Bröst-Och-Ett-Par-Ben, Aka. Charlotte Perelli; till finalen i Belgrad, som äger rum någon gång i framtiden. Jag ringde och röstade på både lilla Amy, Nordman och Rongedal; men icke då.
Varför någon enstaka gång avvika från normen? Vi försökte iofs med The Ark förgående år; och det gick inte hem - men det tyder bara på att europa har usel smak.
När finalen går av stapeln kommer jag och mina vänner sitta uppradade framför tv:n och hoppas på att en rysk, lesbisk kampsång tar hem förstapris. Så det så.
Jag har träningsvärk i benen.
Jag blir hemma ett tag..
Tandläkare vs. Gyn?
Just nu sitter jag och kikar på "Fråga Olle", medans jag laddar mentalt för att gå ut och röka.
På programmet talar de om gynekologer. Många kvinnor tycker det är obehagligt att besöka underlivs-pillande-läkare; men jag är desto mer skrämd av oralt-pillande-läkare; dvs tandläkare.
Mitt sista besök hos tandläkaren (om jag ens kan kalla det för ett besök) slutande innan de börjat. Jag satt lugnt och fint och hyperventilerade i väntrummet; då sjuksköterskan äntrar salen med sina huggtänder och ropar upp mitt namn. Mina ögon förvandlas till fontäner, och i panik rusar jag ut genom dörren; ner för trapporna; ut på gatan och mot bussen.
Välbehållen på bussen pustade jag ut, men insåg i nästa sekund vad jag hade gjort.
Beslutsamt avgjorde jag att vid nästa besök hos tandpetarn, ska jag ta med mig mor min.
Detta var ett år sedan; och jag har fortfarande inte beställt ny tid.
Trött.
Idag avvek jag däremot från normen och besökte A. på sjukhuset. Åt lunch, pratade lite och grät en skvätt; innan jag sedan for tillbaka till Södertälje för att återigen hamna på café. Fördrev tiden i "sällskap" med aftonbladet framtill Lollo äntrade nova, för att ersätta aftonbladets artiklar om kattmat.
(Det var en kvinna som åt kattmat istället för vanlig kost, då kattmat inte innehåller några tillsatser; vilket "mänsklig"-mat gör. DET är vad jag kallar ätstörning.)
Jag är trött. Trött, trött trött. Så otroligt trött? Underligt, i och med det faktum att jag har druckit fasansfullt mycket kaffe + tagit en koffeintablett. Livet är konsitgt. Jag är konstig.
trötthet
Var meter som är menat att passeras tycks bli lite längre och varje minut 30 sekunder kortare.
Jag kan inte sätta ord på mina känslor. Ordbajsa känns bara meningslöst.
