Juldagen.
Redan igår var jag rejält orolig över min mormors hälsa. Ålders tecken som förut inte var synliga, har de senaste månaderna skymtat fram allt mer; bakom en fasad av skrynklig hud. Hennes vanligtvis rosiga kinder har förvandlats till genomskinligt bleka. Gnistrande pärlemovit existerar inte länge; utan en nyans av askgrå har tagit över. Den skrämmer mig till tårar.
Oro föder oro hos mig;
I morse två minuter efter frukosten avslutats; hörde jag och mamma en duns från övervåningen. Vi båda tog trappan i fem steg och fann mormor liggandes; medvetslös; på sovrums golvet. Chocken tog över och som i trans slog jag numret till larmcentralen. Ambulansen sändes med sirenerna blinkandes till vårt hem.
Minutrarna fram tills den stund jag satt på trappan med en cigarett i handen är utsuddade ur mitt minne. Hur länge det gick mellan telefonsamtalet och cigaretten vet jag inte.
Skötarna anlände och hämtade min lilla, skrynkliga, högt älskade mormor. Nu ligger jag här i min säng och kan inte förmå mig att röra ett finger. CD-spelaren dånar ut Jocke Bergs vackra stämma, i takt med min sinnes stämning.
Tänker på dig och hoppas att hon mår bättre.
Vem du nu än är; så mår hon bättre nu.
Joakim är alltid en räddning! Jag är glad att hon mår bättre.
Hej, är inte med jämna mellanrum på din blogg, men det har varit tyst länge nu - hoppas allt är väl med dig? Måste också tillägga: vad smaklöst att försöka reda ut familjeförhållande på din blogg. Fick en obehagskänsla i hela kroppen. Hoppas allt är väl med dig - hörs snart?
....hrm, är INNE med jämna mellanrum...ska det ju vá! ;-)
Hej Soffan!
Det är bra med mig; men tyvärr tar det emot fruktansvärt att blogga under "bevakning". Jag känner lika mycket obehag av att veta att vissa personer läser, som du gör när individerna försöker lösa familjeproblem genom en blogg.
Du får ha det jätte bra! Det värmer att du bryr dig. :)
