Linnéa

I mina hetsigaste stunder, skenar jag likt en häst. Jag ignorerar i blind stress alla varningstecken,- och märker inte konsekvenserna fören tegelmuren tornar upp framför mig.
I full fart rusar jag in i omöjligheten, i tron om att den ska ge vika.
Att jag aldrig lär mig.
Var gång min språngmars har nått sitt slut, faller jag handfallet mot betonghård botten.
 Luftslotten jag byggt upp, splittras i ett glitterregn på en nanosekund; och mina tankar krackeleras i ett skrämmande mönster.
Jag vet varken upp eller ner.
Mitt immunförsvar kämpar nu mot demonernas dödliga infektion; och jag gör allt för att de inte skall komma mig innanför skinnet. Det är så svårt. Jag behöver en axel att stödja mig emot; en famn att gömma mig.