Kväll.
Efter jag jobbet kände jag mig fullständigt tom. Hela dagen igenom hade jag sysselsatt mig med diverse olika ting; men när jag arbetat färdigt växta min ångestklump till en miljon och sprängdes.
Desperat med frätande tårar fallande ner på mina askgrå kinder, ringde jag till Louise och frågade om hon hade möjlighet att avvara en stund i nöd. Min älskade vän tvekade inte. Iklädd mjukiskläder steg hon på bussen som förde henne till mig; som var mer förvirrad än jag normalt brukar vara.
I två timmar satt flickan och pratade om allt och inget, om idioter och växthusefekten; med endast ett mål i sina tankar.
Att få mig att glömma.
Nu sitter jag uppkrupen i soffan och tankarna har åter börjat snurra. Anna är död. Hon tynade bort i mardrömmens sjukdom. Samma sjukdom jag har kämpat mot sedan barnsben. Vart för jag mitt liv?
