Linnéa

Ni får ursäkta att jag avslutade min mening så abrupt i förgående inlägg. Jag blev hämtad av Anders för att inta dagens första måltid, och fick inte chans att avsluta ordentligt.

Snart är det dags för mig att börja strosa mot tåget. Det är, denna gråa morgon, med tårfyllda ögon jag börjar min färd mot skolans datasalar. Jag fick för ungefär en timme sedan reda på att en vän till mig, gick bort för två veckor sedan. Det var länge sedan vi talades vid, då bi båda har haft allt för många bollar i luften på sistone. Senast igår satt jag och funderade på hur flickan mådde. Hon mådde inte alls. Anna hade somnat in i sitt hem; för två veckor sedan.. Fan vad jag hatar allt ibland.

Egentligen skulle jag jobbat idag, men olusten kväver mig. Jag vill bara hem,- men åker jag hem kommer jag bara börja tänka. Jag kommer försvinna i funderingar om allt som varit; alla motgångar vi gått igenom tillsammans; hennes udda sätt att vara; alla cigaretter i ångestens iskalla famn vi rökt i sällskap; och alla kloka ord hon yttrade. Hon var inte guds bästa barn, alla har sina brister; men jag önskar att hon hade haft en chans att bli frisk, innan hennes sköra kropp givit upp hoppet och hon sakta men säkert började tyna bort. Fan.