Music.

Var sekund som passerar, ersätts med en oändligt kliande tystnad.
Tomhet.
Tick.
Tack.
Nej, inte tack. Snarare förlåt. Förlåt. för allt.
Förlåt för att jag gör er illa.
Förlåt för att allting har blivit så fel.
Jag vill be om förlåtelse för allting jag försakat mina närmaste.
Men ni behöver inte förlåta.
Jag förstår.

Stereon spelar Velvet Underground på högsta volym; extra bas; extra allt.
Lou Reeds röst kan trösta. Alltid, nu och då.
De sammansatta orden bildar meningar som träffar mig rakt i hjärtat, likt en kulsprutas pepprande skott.
Jag är trött.
Trött på detta.

Jag vet vad som måste göras.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0