Linnéa

Bänkad framför tv:n hemma hos min kusin i Gävle satt jag, efter dagens släktkalas. Förväntansfull inför av vad melodifestivalen denna afton skulle föra med sig kurade jag nöjd ihop mig i skinnsoffans högra hörn, tillsammans med en liten flicka i ko-pyamas som tror skulle föreställa min syssling (eller möjligen någon annans syssling). 
Precis när Christer Sjögren äntrar scenen kallar min mor från hallen, och tillkännager att;
"nu är det dags för att oss att börja dra oss hemmåt lilla gumman.."
"Satan", tänker jag ; kramar alla tanter och frambröder adjö-sköt-om-dig-jadå-jag-skall-ta-det-lugnt-och-äta-ordentligt, - och tar jag de 50 metrarna som skiljer mig och bilradion åt i några få steg. Med en enorm vilja och kraft kastar mig mot bildörren, för att göra upptäckten att den är låst.
I samma sekund som min skadade axel träffar bildörrens hårda plåt, öppnas villans ytterdörr och Magnus stiger ut i den friska luften. Genom att använda guds fjärrkontroll öppnar han bilen för att sedan med en sekunds marginal se en flicka med ett rörelsemönster likt en robot, ljusblå nackkrage och lindad arm; kasta sig in i bilden och med ett stort leende sjunka ner i sätet.

Men vilken besvikelse kvällen slutade med. Sverige skickar Alien-Bröst-Och-Ett-Par-Ben, Aka. Charlotte Perelli; till finalen i Belgrad, som äger rum någon gång i framtiden. Jag ringde och röstade på både lilla Amy, Nordman och Rongedal; men icke då.
Varför någon enstaka gång avvika från normen? Vi försökte iofs med The Ark förgående år; och det gick inte hem - men det tyder bara på att europa har usel smak.
När finalen går av stapeln kommer jag och mina vänner sitta uppradade framför tv:n och hoppas på att en rysk, lesbisk kampsång tar hem förstapris. Så det så.