Linnéa

Min bror ringde till mig förut och samtalade lite om flygande grisar och svävande kor; - (dvs. ingenting speciellt) men han ställde fråga som fick mig att tänka efter ordentligt. Frågan löd:
Varför beundrar jag honom?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit,- jag citerar fritt; "jag beundrar honom till den grad att det nästan är ohälsosamt."

Varför beundrar jag honom så högt?
Mina tankar förflyttades tillbaka, till en tid då vi fortfarande var något som man kunde kalla  familj."
Idyllfamilj kan jag inte kalla oss, nej; långt ifrån; men vi var inte heller söndertrasade av den ilska och alla de frätande tårarna, som med tiden skulle komma att framkallas.
Redan på den tiden var han den häftigaste jag visste. Mina bästisar på dagis hade idoler från olika barnprogram, popidoler; eller liknande ting - medan jag ostopplig ältade hur häftig min "torebosa" var. 

Pusselbiten mellan hel och trasig är tyvärr såpass skör att den när som helst - med en ljudlös,ekande, oändlig smäll; kan försvinna. Ingen; förutom du själv - registerar händelsen; så bortom all uppmärksamhet står du och kvävs i din brinnande ångest.

Jag föll hårt; snabbt och brutalt. Anledningarna till detta är oväsentliga; men Fredrik kom att bli mitt mänskliga skyddsnät. Alla de nätter han lät mig krypa ner i hans säng och zappa på hans tv; och alla de dagar som han lekte med mig när de andra barnen vände mig ryggen, är bara två av mina barndomsminnen, skapade av honom; som är värda att minnas.
Min bror har så länge jag kan minnas försökt att skydda mig mot de hårda slag; ord och hot - som korsat min väg, i mitt bergodalbane liv.


Det är du Fredrik; som blir arg när jag faller tillbaka in i sjukdomens tornado.
Det är du Fredrik; som fortfarande är den överbeskyddande brodern.
Det är du, älskade bror - som vägrar släppa taget.
Du ställer upp när min värld svartnar.


Han ska känna sig högt saknad; djupt beundrad och främst, - alltid älskad.
Nu och alltid.