Linnéa

Min bror ringde till mig förut och samtalade lite om flygande grisar och svävande kor; - (dvs. ingenting speciellt) men han ställde fråga som fick mig att tänka efter ordentligt. Frågan löd:
Varför beundrar jag honom?

I ett tidigare inlägg har jag skrivit,- jag citerar fritt; "jag beundrar honom till den grad att det nästan är ohälsosamt."

Varför beundrar jag honom så högt?
Mina tankar förflyttades tillbaka, till en tid då vi fortfarande var något som man kunde kalla  familj."
Idyllfamilj kan jag inte kalla oss, nej; långt ifrån; men vi var inte heller söndertrasade av den ilska och alla de frätande tårarna, som med tiden skulle komma att framkallas.
Redan på den tiden var han den häftigaste jag visste. Mina bästisar på dagis hade idoler från olika barnprogram, popidoler; eller liknande ting - medan jag ostopplig ältade hur häftig min "torebosa" var. 

Pusselbiten mellan hel och trasig är tyvärr såpass skör att den när som helst - med en ljudlös,ekande, oändlig smäll; kan försvinna. Ingen; förutom du själv - registerar händelsen; så bortom all uppmärksamhet står du och kvävs i din brinnande ångest.

Jag föll hårt; snabbt och brutalt. Anledningarna till detta är oväsentliga; men Fredrik kom att bli mitt mänskliga skyddsnät. Alla de nätter han lät mig krypa ner i hans säng och zappa på hans tv; och alla de dagar som han lekte med mig när de andra barnen vände mig ryggen, är bara två av mina barndomsminnen, skapade av honom; som är värda att minnas.
Min bror har så länge jag kan minnas försökt att skydda mig mot de hårda slag; ord och hot - som korsat min väg, i mitt bergodalbane liv.


Det är du Fredrik; som blir arg när jag faller tillbaka in i sjukdomens tornado.
Det är du Fredrik; som fortfarande är den överbeskyddande brodern.
Det är du, älskade bror - som vägrar släppa taget.
Du ställer upp när min värld svartnar.


Han ska känna sig högt saknad; djupt beundrad och främst, - alltid älskad.
Nu och alltid.

Bänkad framför tv:n hemma hos min kusin i Gävle satt jag, efter dagens släktkalas. Förväntansfull inför av vad melodifestivalen denna afton skulle föra med sig kurade jag nöjd ihop mig i skinnsoffans högra hörn, tillsammans med en liten flicka i ko-pyamas som tror skulle föreställa min syssling (eller möjligen någon annans syssling). 
Precis när Christer Sjögren äntrar scenen kallar min mor från hallen, och tillkännager att;
"nu är det dags för att oss att börja dra oss hemmåt lilla gumman.."
"Satan", tänker jag ; kramar alla tanter och frambröder adjö-sköt-om-dig-jadå-jag-skall-ta-det-lugnt-och-äta-ordentligt, - och tar jag de 50 metrarna som skiljer mig och bilradion åt i några få steg. Med en enorm vilja och kraft kastar mig mot bildörren, för att göra upptäckten att den är låst.
I samma sekund som min skadade axel träffar bildörrens hårda plåt, öppnas villans ytterdörr och Magnus stiger ut i den friska luften. Genom att använda guds fjärrkontroll öppnar han bilen för att sedan med en sekunds marginal se en flicka med ett rörelsemönster likt en robot, ljusblå nackkrage och lindad arm; kasta sig in i bilden och med ett stort leende sjunka ner i sätet.

Men vilken besvikelse kvällen slutade med. Sverige skickar Alien-Bröst-Och-Ett-Par-Ben, Aka. Charlotte Perelli; till finalen i Belgrad, som äger rum någon gång i framtiden. Jag ringde och röstade på både lilla Amy, Nordman och Rongedal; men icke då.
Varför någon enstaka gång avvika från normen? Vi försökte iofs med The Ark förgående år; och det gick inte hem - men det tyder bara på att europa har usel smak.
När finalen går av stapeln kommer jag och mina vänner sitta uppradade framför tv:n och hoppas på att en rysk, lesbisk kampsång tar hem förstapris. Så det så.

                     

I onsdags åkte jag skidor. Dagen avslutades med en trippelvolt, som sedmera förde mig till Falulasarett.

Jag blir hemma ett tag..