Krackelerade minnen.
Efter kvart i en oändlighet; med högsta volym på min mp3; vridandes och vändandes i sängen, sinade mina tårar och paniken tog över. Vad ska jag göra?
Städning av mitt rum påbörjades. Garderoben packades full med kläder som legat kringspridda i flera veckor; mina skyddsänglar som vakar över mig radades upp på hyllan ovanför sängen och LP skivorna sattes åter upp på sina tidigare redan tilldelade platser på den blå-gröna väggen.
Byrån. Näst nedersta lådan. Brev. Ångest. Varför öppnade jag lådan?
Panikartat skrik i kudden; för att inte väcka lillasyster som somnat sött i sitt rum näst intill mitt.
Kläderna som revs ut ur garderoben; LP skivorna som revs ner från väggarna; musiken som dånade i öronen; änglarna som såg på med trasiga blickar; tårar som rann; skriken som fastnade i halsen och brev som revs i tusen små delar.
Jag somnade av utmattning på golvet efter en kvart i oändligheten.
Mindervärdighetskomplex.
Det äter upp mig infrån.
Det sliter isär mitt hjärta och skalar av min hud.
Min mur rivs i samma sekund som bilderna når mina redan blanka pupiller.
Den mur som i flera år har skyddat mig från livets oanade känslomässiga stormar.
Min inbillade tegelmur har skyddat mig ifrån att känna.
Den rasade för 2 månader sedan..
Kärleken är mig övermäktig.
Den gör alltför ont.
Jag har åter tappat kontrollen.
Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.
Music.
Var sekund som passerar, ersätts med en oändligt kliande tystnad.
Tomhet.
Tick.
Tack.
Nej, inte tack. Snarare förlåt. Förlåt. för allt.
Förlåt för att jag gör er illa.
Förlåt för att allting har blivit så fel.
Jag vill be om förlåtelse för allting jag försakat mina närmaste.
Men ni behöver inte förlåta.
Jag förstår.
Stereon spelar Velvet Underground på högsta volym; extra bas; extra allt.
Lou Reeds röst kan trösta. Alltid, nu och då.
De sammansatta orden bildar meningar som träffar mig rakt i hjärtat, likt en kulsprutas pepprande skott.
Jag är trött.
Trött på detta.
Jag vet vad som måste göras.
Ett inlägg som egentligen inte bör publiceras.
Hur gör jag för att få min krackelerade hjärna att tänka klart?
Mitt hjärta brister av tanken på att förlora något så värdefullt.
Min hjärna vägrar lyssna på ditt fina hjärtas lugnande slag.
Dina ord lugnar mig enbart för stunden;- endast när min hand vilar i din.
Mitt hjärta försöker intala mig; med versaler; att jag kan lita på ditt ord.
Min hjärna säger att jag inte är värd dig.
Kommer jag någonsin bli tillräcklig?
Två månader.
Att sätta ord på tankar som jag inte får tänka; ter sig svårare och svårare var gång jag öppnar denna blogg.
Därför tänker jag endast låta era ögon läsa uppdateringar angående den andra delen av mitt liv.
Den positiva parten.
Jag har på sistone tagit några vingliga steg framåt; vågat pröva på saker som jag förr drömt mardrömmar om.
Jag har vågat erkänna min kärlek till en viss Herr K och sakta men säkert åter erhållit modet och viljan att blir fri från allt.
Nu är det bara styrkan och; hur underligt det än låter: eran ignorans gentemod mitt tidigare liv som behövs.
Behandla mig inte som sjuk:- behandla mig som Linnéa. Jag krackelerar inte.
