Linnéa

Just nu sitter jag och kikar på "Fråga Olle", medans jag laddar mentalt för att gå ut och röka.
På programmet talar de om gynekologer. Många kvinnor tycker det är obehagligt att besöka underlivs-pillande-läkare; men jag är desto mer skrämd av oralt-pillande-läkare; dvs tandläkare.
Mitt sista besök hos tandläkaren (om jag ens kan kalla det för ett besök) slutande innan de börjat. Jag satt lugnt och fint och hyperventilerade i väntrummet; då sjuksköterskan äntrar salen med sina huggtänder och ropar upp mitt namn. Mina ögon förvandlas till fontäner, och i panik rusar jag ut genom dörren; ner för trapporna; ut på gatan och mot bussen.
Välbehållen på  bussen pustade jag ut, men insåg i nästa sekund vad jag hade gjort.
Beslutsamt avgjorde jag att vid nästa besök hos tandpetarn, ska jag ta med mig mor min.

Detta var ett år sedan; och jag har fortfarande inte beställt ny tid.

När jag vakande hos Hanna denna morgon; visste jag att detta skulle bli en bra dag. Solens strålar träffade mina ögon, då de funnit en glipa mellan de slarvigt fördragna gardinerna. Termometern visade inte mer än 6 grader kallt; men trots den isande kylan satte sig flickungen och jag på trappan; med händerna slingrade runt varsin stor, värmande kopp kaffe, samt invirade i filtar. Dagens första cigarett röktes med solen i ögonen och leenden på våra frusna läppar. 
Då var klockan 08.20.

Vid elva var vi påklädda och klara för att ta årets första soliga promenad, som 1½ timme senare avslutades på Södertäljecentral. Hanna skulle möta en vän, och jag började strosa mot hemmets värme.
Och här sitter jag nu, uppkrupen med värmekudden i vår mjuka soffan; gosandes med älsklings vovven min.

Musikalen igår var helt fantastiskt. Vilka sånger; vilka danser; vilket skådespel! Man kan tro att tjejerna (och en pojke) har stått på scen från dagen de föddes.

Klockan är mycket nu; men sova är inte ett alternativ förens klockan slagit (minst) halv två. Om jag somnar innan utvalt klockslag, kommer jag vakna så hemskt tidigt imorgon bitti - då jag bara kan sova 6 timmar per natt. Jag vet inte riktigt varför det är på det viset. Och sedan har jag ingenting mer att säga om den saken.

Min helg kommer ägnas åt att umgås med mor min så mycket jag kan, för på söndag bär det av mot S:t Eriksplan igen. Kommer då inte träffa min älskade mamma på 5 dagar, och det är både plågsamt och traumatiskt för en liten mamma gris; vilket jag dessvärre är. Mamma är det bästa som finns; den underbaraste individen som existerar. Så tycker de flesta antagligen om sina mammor; men sorry. Min mamma kommer alltid att vara bättre än era.

Uffa, vad jag är uttråkad nu. Bokstäverna bara hoppar runt på skärmen, så jag misstänker att det är dags att sluta blogga. 

Godnatt igen. 

I mina hetsigaste stunder, skenar jag likt en häst. Jag ignorerar i blind stress alla varningstecken,- och märker inte konsekvenserna fören tegelmuren tornar upp framför mig.
I full fart rusar jag in i omöjligheten, i tron om att den ska ge vika.
Att jag aldrig lär mig.
Var gång min språngmars har nått sitt slut, faller jag handfallet mot betonghård botten.
 Luftslotten jag byggt upp, splittras i ett glitterregn på en nanosekund; och mina tankar krackeleras i ett skrämmande mönster.
Jag vet varken upp eller ner.
Mitt immunförsvar kämpar nu mot demonernas dödliga infektion; och jag gör allt för att de inte skall komma mig innanför skinnet. Det är så svårt. Jag behöver en axel att stödja mig emot; en famn att gömma mig.

Med datorn i famnen och min högt älskade mor vid min sida, sitter jag här denna fredagskväll och bara vilar.

Eftersom jag inte har ork nog att prata om mitt eget misslyckade elände; så tänker jag skriva om ett annat.
Nämligen: MELODIFESTIVALEN.

Att titta på programmet i fråga, är en tradition sedan knubbiga barnsben. Tyvärr blir jag mer irriterad varje år jag tittar på tävlingen; då artisterna blir alltmer utfippade för var år som passerar.
I kvällensprogram gick Christer Sjögren vidare. Hur i fasiken kunde det hända?! Människan är mentalt inställd på Vikingatiden; men går vidare till globen i melodifestivalen?
Jag har egentligen ingen annan röd tråd i detta ämne, än att det är hutlöst komiskt att en människa som står och ylar ut hur mycket han älskar Europa; alternativt kan bli  Sveriges ambassadör i Serbien detta år. 
Man måste vara fyllda 16 föratt få tävla i festivalen; men en övre ålder har aldrig blivit satt?
När jag blir president ska jag införa en sådan regel: - det svär jag på.

Jag orkar inte just nu. Att lyfta ett finger är en enorm kraftanstränging. Allting inom arbete; skola; socialtumgänge; ensamhet;- känns torftigt och meningslöst.
Saker faller ihop och samman, i takt med att mitt huvud skavs sönder av kliande tankar.
Tankar och funderingar om hur livet är och borde vara. Tankar om hur saker har varit och vad som kunde varit.
Försöken att spela lycklig - vara lyckligt; är lika ihåliga som skratten;- de som mynnar ut i ett ekande oändligt oväsen. 
Jag dränks av mina blödiga flodvågstårar; i den sönderkliade tankegången.

Jag har låtit bli att uppdatera bloggen på ett par dagar; då min sinnesstämning inte har varit å det lyckligaste.
Men under omständigheterna mår jag helt okej, efter att jag fått perspektiv på sakerna som infekterade mina hjärnhalvor.

Sitter nu på mediaproduktionen och undrar vart satan Sam är. Jag måste ju övertala henne om att åka till Romme med mig på idrottsdagen? Frida och Samanta. Lala. Vi tre (eller fler?) kan ha en riktigt rolig dag där uppe i snön.

Matteprov sista lektionen idag, vilket har orsakat lite extra kaos i mitt huvud de senaste dagarna. Alla som känner mig vet att matte absolut inte är mitt favorit ämne i skolan; och även att det är det enda ämnet jag jublar om jag erhåller ett "godkänt".

Nu kom Samanta! Och hon ska till Romme med mig. Now i'm happyliciuos!